Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.
Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?
Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut – till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.
Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta …
Detta är den andra boken i Alvblodstrilogin.
Endast inloggade kunder som har köpt denna produkt får lämna en recension.
Grafen visar produktens prisutveckling de senaste 3 månaderna.
Alvblodstrilogin / Lovisa Wistrand
Fantasy / SciFi
Fantasy / SciFi
Fantasy / SciFi
12-15 år
Sägnen om Amornia / J.F. Wren
Fantasy / SciFi
Fantasy / SciFi
Fantasy / SciFi
Alvy 
Marias bokhylla –
Demonviskaren tar vid en tid efter att första delen i Alvblodstrilogin, Drakviskaren, slutar. Återigen blir jag väldigt imponerad över det massiva och gedigna arbetet Lovisa Wistrand har gjort med sitt världsbygge och med sina karaktärer. De har sina utmejslade stilar, personligheter och till och med sätt att prata. Jag gillar att det finns andra språk som vi kan ta del av, och som används så att jag som läsare till slut känner igen orden ändå.
Om man inte har läst första delen, eller om det är en tag sedan man läst den, kan det vara en bra idé att plocka upp Drakviskaren först/igen. För även om jag tror att man kan läsa andra delen utan att ha läst första har man större behållning av att ha läst serien i ordning. Att ha läst om Iszaeldas olika relationer med Akares, att veta varför det blir som det blir, och att lära känna karaktärerna först är bara bra i den här seriens fall.
Jag tycker om att kapitlen är dedikerade till en huvudkaraktär och dess tankar, och jag gillar också att det inte är fler än fyra som får spela huvudperson. Hade det varit fler hade det kunnat bli krångligt men i det här fallet är alla så starkt sammankopplade till varandra på olika sätt att det gör att berättelsen får ett snyggt djup.
Återigen har jag svårt för Iszaelda, jag börjar inte gilla henne förrän i slutet på boken. Vill bara plocka upp och skaka om, men det skulle jag aldrig någonsin våga. Jösses, så mycket skinn på näsan. Däremot gillar jag Keelan, och jag gillar hur mycket mer djup han har i den här boken än i förra. Acrantas totala motsats till Iszaelda är också snyggt planerat.
Det finns många vändningar i Demonviskaren och flera av dem är oväntade. Vissa går att räkna ut på förhand men det gör mig inte så mycket, det får mig bara att känna mig smart. Skulle jag klaga på något är texten i boken väldigt liten, och det kräver att jag är pigg när jag läser. Det gör även världsbygget och språket, men när jag är alert är jag väldigt inne i boken.
Omslaget är oerhört snyggt tycker jag, drar in mig som läsare och jag vill veta mer. Det ska bli spännande att läsa upplösningen.